Idag besökte jag världens gulligaste klass. En kompis till mig lär ut engelska under helgerna och bad mig vara med under någon timme för att sjunga ett par sånger, prata med eleverna, berätta lite om Sverige och svara på deras frågor. 
Det var helt underbart att besöka dom! Det blev superuppskattat verkligen, så uppskattat att dom vill att jag kommer tillbaka om en vecka igen så att dom kan ta med sig typisk colombiansk mat och andra saker... Hur sött är inte det? Dom gav mig även chokladbitar och andra små godsaker som för att visa sin uppskattning. Jag visste inte vad jag skulle säga. 

När jag åkte därifrån var jag fylld av en sådan där livsglädje man inte varje dag vaknar upp med. Jag kände mig väldigt tacksam och samtidigt uppskattad, en helt fantastisk känsla fyllde mig helt enkelt. 

Här kommer några bilder: 

Min gulliga familj (Evelyn, mamma, en moster, 3 av mina kusiner och deras pappa) sjunger för mig på min födelsedag.   

Om exakt 3 månader slutar AFSprogrammet vilket innebär att dom allra flesta av mina vänner beger sig till sina hemländer igen. Bara genom att tänka på det blir jag en aning ledsen... Eller jag vet inte om det är ledsamhet, tacksamhet, lycka, vemod eller lite av allting  på en gång? Det är svårt, jag känner mig kluven.

Självklart kommer det bli underbart att träffa alla nära och kära där hemma igen men samtidigt vet jag hur ont det kommer göra att lämna allt jag levt det passerade året. Hemma finns alltid kvar, oavsett vad som händer, men vet vet när jag kommer få chansen att åka tillbaka hit igen på riktigt? Semester är inte samma sak som att faktiskt leva i ett land. 

Dock är jag väldigt glad då jag fått chansen att stanna här 6 veckor längre. Jag åker hem först den 28 juli. Det allra roligaste är att min svenska mamma kommer hit dom 2 sista veckorna jag är här. Jag har redan börjat planera hennes professionella sightseeing (allting måste vara förberett i minsta detalj med tanke på att hon måste uppleva allt jag upplevt under ett helt år... Hur ska jag lyckas med det egentligen?)

Min högsta önskan under tiden jag blir kvar här själv är att kunna åka tillbaka till Amazonas. Jag hoppas verkligen att jag får chansen... Varje dag drömmer jag om att komma tillbaka, jag har nog aldrig varit så ivrig att vilja åka någonstans som jag just nu är. Jag vill göra något för människorna som lever där. Jag vill kunna hjälpa dom på något sätt och samtidit lära mig mig om deras spännande kulturer och levandssätt. Jag ska göra allt jag kan för att återvända dit! 

Det jag i nuläget gör är att försöka njuta av varje liten detalj i vardagen för att minnas denna upplevelse på bästa möjliga sätt. Vips kommer tiden ha runnit ut utan att jag ens lagt märke till det och jag sitter där hemma i JENSEN Gymnasium Västerås med sjuttioniomiljoner arbeten (fast det gillar jag ju också tro det eller ej, känner att jag inte alls anstränger mig här) igen, så det är verkligen viktigt att jag ser det som händer här och nu.