Blev tvungen att bege mig till Bogotá för att förlänga mitt visum. Det gick faktiskt riktigt smidigt måste jag säga. Efter ungefär 2 h hade jag redan mitt papper i handen som sa att jag lagligt får stanna tills den 29 juli. Det känns fantastiskt! I ärlighetens namn så hade jag oroat mig ganska mycket för just visumet... Allt som handlar om sådana grejer i Colombia är vanligtvis superkrångligt, men jag hade en otrolig tur. 

I Bogotá stannade jag 2 nätter hos 2 sjukt schyssta killar i deras mysiga lägenhet, inhandlade lite byxor, besökte centros comerciales (minns inte hur man säger på svenska), befann mig på flygplatsen för att vinka av mina vänner, njöt av det mindre varma klimatet och fick mig ett par dagar off helt enkelt. Mycket nöjd med min resa och mitt förlängda visum! 

Så var det dags. Hemresan för mina kära utbytesstudentvänner.

Det var sorgligt på den minimala flygplatsen i staden den morgonen måste jag säga... Värdfamiljsföräldrar och barn gråtande medan dom sa hejdå till sina adoptivbarn, många foton blev tagna och många fina ord sagda.

Dock kände jag mig inte det minsta ledsen, jag skulle nämligen tillbaka efter sisådär 3 dagar. För mig kändes det som en minisemester när jag glatt vinkade hejdå till min mamma och Evelyn och sa "vi ses snart!". 

Innan vi steg ombord på planet (jag och mina enorma mates). 

Detta mina vänner är det absolut godaste jag prövat i hela mitt liv. 

Det är en blandning av is, björnbär och en frukt som heter guanabana. 

Smaken går ej att beskriva. Ni måste hit helt enkelt för att testa. 

Det kändes ändå ganska konstigt att gå till skolan med vetskapen om att jag inte skulle återvända som "la sueca" någonsin, sitta där och lyssna på lärarna, äta mina frukter på rasterna, prata med alla kompisar och längta tills 13.40 när klockan äntligen ringde och alla praktiskt taget sprang därifrån. 

Jag måste ändå säga att det har varit en otroligt lärorik och intressant tid i skolan. Många nya saker tar jag med mig hem till Sverige igen. I ärlighetens namn så har det inte varit en dans på rosor direkt men det var definitivt värt det. Tack så jättemycket allihopa som gjort mitt colombianska skolår helt OK ändå. 
 

En av dom svåraste sakerna i livet måste vara att ta avsked av varandra... Eller vad säger ni? Det gör sådär ont i bröstet att man inte vet vart man ska ta vägen. Fast samtidigt har jag kommit på en ganska tänkvärd sak. Om avskeden inte alls smärtar det minsta betyder det väl att man inte uppskattat tiden, momenten, allt man varit med om? Man gråter väl för att det är värt det? Man gråter väl för att man djupt inuti känner att det behövs? Man gråter väl av tacksamhet och lycka? Man gråter väl för att det känns så otroligt rätt och vackert att allt det fina inte kan få plats inuti kroppen? Så gråter jag ibland i alla fall. 

Idag fixade AFS en liten avskedsmiddag för oss som kom hit tillsammans den 6:e augusti förra året. Värdfamiljerna, utbytesstudenterna, volontärerna från organisationen, dom som jobbar där m.fl medverkade. Det var så känslosamt att jag helt enkelt inte kunde hålla tårarna inne. 

Varje student fick ett par minuter att prata, tacka, visa sin uppskattning och säga det var och en ville helt enkelt men jag kunde inte. Omöjligt. Jag blev tvungen att gå till toaletten och gråta ur mig tårarna som brände innanför ögonlocken. När jag äntligen samlat mig igen lyckades jag klämma ur mig ett par ord, det som hjärtat ville säga. "Det är inte det att jag gråter på grund av sorg, jag gråter för all tacksamhet jag känner" var ungefär sammanfattningen av vad jag sa... 

Jag sjöng även två sånger jag ville dela med mig, "I will always love you" och "Hallelujah". Det kändes så himla rätt att sätta mig där framför mina älskade vänner med gitarren i famnen och sjunga direkt från hjärtat, dela med mig all samlad kärlek jag bär där inne.

Min underbara familj gav mig även en liten present, en "chiva" som är ett slags tokigt typiskt fordon här i Colombia (fast en miniatyr såklart) med massa små papperslappar med fina/galna minnen från året. Det var det finaste med hela kvällen. Jag blev så fantastiskt glad, helt fylld av en sprudlande glädje. 

Moment som dessa är sådana man inte lätt glömmer. Jag kommer föralltid bära med mig den där underligt smärtande lyckan jag så sant kände i hela kroppen...

Tacksamhet är nog en av dom finaste formerna av kärlek som finns.